I början av september förra året låg jag i sängen i mitt gamla tonårsrum och hade livskris. Jag hade bestämt mig för att ta studieuppehåll från mitt kandidatprogram, men ostrukturerad som jag är hade jag inte beslutat vad jag skulle göra under studieuppehållet. Jag låg och laddade om sidan för nya volontäruppdrag och klickade på varenda förslag som kom upp.
Egentligen bör man kanske ha mer eftertanke bakom sitt beslut
om vilken organisation man ska åka till, men nu när allt är över är jag glad att jag inte var särskilt eftertänksam.

Jag hamnade i en organisation som arbetar för romers
rättigheter. Romer är en etnisk minoritetsgrupp som bor
utspridda över världen, och till stor del i Europa. Jag skulle
skriva artiklar om deras historia och kultur, och verka för att
förbättra deras vardag, som inte sällan är fylld av
diskriminering och social orättvisa. Jobbet lärde mig en hel
del om romsk kultur, och om hur politiska beslut kan påverka
den enskilda individen och grupper som den tillhör.

Jag lärde mig mycket om att skriva artiklar och arbeta
självständigt, men ärligt talat var det inte främst de
professionella lärdomarna som fick mig att tacka min
lyckliga stjärna för att jag valde Zagreb. Mina kollegor tillika
rumskamrater blev snabbt mina nära vänner. Vi skrattade
ihop, reste ihop och de lärde mig att tänka på andra sätt och
se saker från nya perspektiv. Det hade mycket väl kunnat
vara så att vi bildade en fungerande professionell relation till
varandra, och det hade varit helt okej. Men av någon anledning
var vi precis rätt personer på precis rätt plats (vår lägenhet). Vår
relation blev mycket mer än så. Vi skapade ett litet hushåll med
krukväxter, hemmafester och ihärdiga jakter på rabatterade
matvaror.

Månaderna gick och efter att jag kom tillbaka från mitt jullov i
Sverige hade jag fattat ett beslut. Jag trivdes inte i
organisationen, och fast jag egentligen hade planerat att stanna
fram till slutet av augusti bestämde jag mig för att lämna
redan i februari. Men jag ville inte åka hem till Sverige igen.
Jag ville inte lämna mina vänner, och jag ville heller inte
lämna staden som vid det här laget hade börjat kännas som
mitt hem.